Nu är det medelklassen, genom Medelklassupproret, som visar att de ser längre än plånboken räcker och hellre vill ha välfärden tillbaka än de extra hundralappar som ytterligare ett jobbskatteavdrag skulle ge. De vill att resurserna läggs på de områden där det idag finns brister inom skola, sjukvård, äldrevård osv- och de vill inte att klyftorna skall ökas ytterligare!
Jag tycker att detta var på tiden! Som jag har sett det så har lite extrapengar i den egna plånboken gjort att huvuddelen av befolkningen har svalt varje förändring och försämring i det välfärdssystem som det tagit så lång tid att bygga upp. Jag har också varit väldigt förvånad över att människor inte verkar förstå att de själva också kan bli både sjuka och arbetslösa- och att det kan gå snabbt!
I torsdags togs detta upp i Debatt på SVT. En av Medelklassupprorets initiativtagare deltog och det bestående intrycket av debatten var att de båda sidorna verkade komma från olika planeter- det fanns verkligen en genuin oförståelse för hur man kunde tacka nej till pengar i den egna plånboken! Skillnaden mellan att vara sig själv nog och att se att man ingår i ett sammanhang, ett samhälle, och att man påverkas av helheten i det samhället.
Ett femte jobbskatteavdrag sades vara viktigt för att få igång den inhemska marknaden, dvs att om vi får mer pengar så köper vi mer och hjulen kan fortsätta snurra. Men om man tänker att det verkligen är syftet- är de då ett jobbskatteavdrag som behövs?
Vore det då inte vettigare om man höjde studiemedlen, garantipensionen, a-kassan, sjukpenningen/ sjukersättningen och de andra ersättningar för de som lever på marginalen? Vore det inte det troligaste att om man gav (de lånade!) pengarna till de som har absolut minst- så skulle vart enda öre spenderas? På mat och kläder och elräkningar?
Men som vanligt så skall de fattigaste inte få någonting, de lågavlönade lite och de högavlönade mycket! Hur vet man då att pengarna inte blir stillastående på banken utan att generera något alls?
Och ja, jag förstår att folk måste arbeta för att vi alls skall kunna ha någon välfärd här i landet- men det hjälper ju inte de arbetslösa som inte släpps in på arbetsmarknaden, de sjuka som inte har någon arbetsförmåga oavsett hur ekonomiskt straffade de blir, garantipensionärerna som har slitit hårt i många år på lågavlönade arbetsplatser eller de studerande som nu satsar på att kvalificera sig för att kunna bidra i framtiden.
Bert Karlsson hade ett förslag om att betala mellanskillnaden mellan bidrag och lön för att arbetslösa skulle kunna få jobb inom skola, sjukvård, äldrevård- där bristerna är stora och många händer skulle kunna hjälpa till med att få upp kvaliteten. Men detta förslag hånskrattades det nästan åt- det skulle ju innebära att man utökade den offentliga sektorn och det kan man ju inte göra. Inte ens när det är 8% arbetslöshet. Istället straffar man de arbetslösa för att de inte har jobb! Jag förstår verkligen inte logiken.
Igår fanns en artikel i GP, Göteborgskvinnor bakom "medelklassupproret":
"Vi behöver inga fler privilegier. Sluta fjäska för oss!", skrev de och vände sig mot ett femte jobbskatteavdrag och rut- och rotavdrag.
"Vi som har arbete och bra lön har tjänat rejält på genomförda skatteavdrag. Vi behöver inte ett femte! Vi har råd att renovera våra kök utan fler avdrag..."
"Medelklassupproret började med att vännerna Hedvig Kalén och Anna Johansson mejlade ett upprop till människorna i sina nätverk. De sa, att de tröttnat på den politik som förs, att det är dags att sätta ned foten och göra medelklassens röst hörd.
- Vi ville helt enkelt vara en röst som sällan hörs. Vi har den position vi har. Vi är välutbildade, relativt väl betalda, just den grupp som politikerna gynnat. Och vi saknade någon som sa ifrån att vi vill inte ha mer.
De som gått med i nätverket Medelklassupproret är i stor utsträckning medelålders akademiker som socionomer, psykologer, forskare, lektorer, gymnasielärare, journalister och arkitekter, säger Beckman."
Det berättades också att det hela börjat med en debattartikel i Aftonbladet, Vi har inte bara kök i huvudet:
"Den politiska bilden av medelklassen bygger på en märklig föreställning om att vi inte ser längre än till vår egen privatekonomi.
Att vi struntar i vad som händer runt omkring oss så länge vi får mer i vår egen plånbok. Att vi blundar för arbetslösa människors situation så länge som vi själva har jobb. Att vi hellre vill ha nya vitvaror i köket än att kroniskt sjuka får en ekonomisk trygghet utan krav på motprestation. Att vi som redan har ekonomisk och social trygghet bara vill ha ännu mer frihet att välja bland privata försäkringar, friskolor och elleverantörer.
Sällan har vi som kategoriseras som medelklass själva sagt vad vi tycker. Utan att påstå att vi talar för alla i gruppen säger vi nu: Det är inte sant. Vi behöver inga fler privilegier. Sluta fjäska för oss!"
"Många av oss arbetar i de välfärdsverksamheter som drabbats av nedskärningar och vi ser tydligt kopplingen mellan avregleringar, privatiseringar och skattesänkningar å ena sidan och ett samhälle som håller på att falla isär. Vi är engagerade i våra yrken, vi har stor professionell kunskap och varje dag ser vi konsekvenserna av detta sönderfall på våra arbetsplatser."
"Så, kära politiker, tack, men nej tack. Nu räcker det! Vi som har arbete, och bra lön har tjänat rejält på genomförda skatteavdrag. Vi behöver inte ett femte! Vi har råd att renovera våra kök utan fler avdrag och vi har råd att betala barnens läxhjälp - om vi nu skulle vilja anlita sådan. Däremot har ingen av oss råd med ett samhälle som inte inkluderar alla.
Solidaritet handlar om att se sig själv i andra. Det betyder att andras ofärd aldrig kan bli vår egen välfärd, och utifrån vår position som privilegierad medelklass är det nu dags för oss att sätta ner foten. Vi vill inte ha det så här."
"Som välavlönad medelklass betalar vi redan mycket skatt och vi betalar gärna mer, men vi vill att våra skattepengar skall gå till en gemensam välfärd – inte till en ojämnt fördelad individuell välfärd och definitivt inte till privata vinstintressen inom vård och skola.
Vi vill bidra till ett välfärdssamhälle med lika rättigheter för alla oavsett inkomst, härkomst och social position. Vi vill vara medborgare i en demokrati, inte kunder på en marknad. Vi vill ta gemensamt ansvar för en välfärd för alla, inte individuellt ansvar för oss själva. Därför avstår vi gärna de fördelar vi aldrig bett om, till förmån för jämlik välfärd och ekonomisk och social trygghet för alla."
Medelklassupproret har en Facebookgrupp som igår kväll, när jag började skriva detta, hade knappt 6 000 medlemmar och som nu på förmiddagen har nästan 7 000 medlemmar. Tydligen finns det ett uppdämt behov av att göra sin röst hörd i frågan!
Det finns också en namnlista att skriva på om man stöder Medelklassupprorets krav: Vi vill INTE ha regeringen femte jobbskatteavdrag. Vi vill hellre se satsningar på den gemensamma välfärden.
Stort tack till er som engagerat er i frågan! Många har farit väldigt illa under många år och bara maktlöst kunnat stå och titta på hur man sparkat på dem som redan ligger ner. Tack för att även ni som är i en mycket mer privilegierad situation sätter ner foten och säger att nog är nog!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar